Ny adress, igen!

Nu har Dagny Nord gjort sitt! Fortsättning följer på www.gullapan.se.

Vi ses där!

Utom allt hopp…

Igår laddade vi för en skoterdag med mycket bus. Det gör jag aldrig mera. Alltså, inbillar mig att det bara är att dra igång skotern, koppla boben bakom och sedan åka tills armarna är som överkokt spaghetti.

Visst startade aset som planerat, och det blev några varv med boben medan vi väntade på att sällskapet skulle bli komplett. När vi äntligen var det, och tog oss till rätta stället, då ville plötsligt inte skotern vara med längre. Det var ju onödigt, liksom.

Där blev vi stående och analyserna av vad som kunde vara fel under huven var många, timmarna likaså. Efter fyra timmar fick vi bogsera skotern hem till gården igen, sjöblöta, hungriga och tröstlösa. Men visst, ett sista försök att starta. Bara för att.

”Wrrrooom!”

Än i denna stund är jag så bitter, att jag inte kan säga vad som hände. Men någonting hände. Hur f-n gick det till?!

Felsök. Då brukar dom ju lyfta upp huven så här, och titta under den. Är det någon som ser nåt..?

”Om jag sitter här en stund så kanske den startar igen..?!”

Efter fyra timmar gav vi upp. Kan traktorn ta hem den?

Snö vare här!

En rutt runt i bygden idag slutade på en myr med snö. Mycket snö. Så mycket att vi kunde gräva oss igloos och iden.

Jag ville ta hem den, men det ville inte sällskapet. ”Men svansen kan vi väl skära loss då? Den äär ju såå fiin!” Njet, sa kapten.

Me, myself and… Renata Klumska?!

Idag har jag tullat på årets första semesterdag. Lyxpyx. En helt vanlig måndag i februari. Eller, lyx och lyx? Döm själva.

Min kompanjon är hängiven isklättrare och hittills har säsongen inte bjudit på en enda klätterdag, så visst, frågar han om jag vill vara ”ankare” ställer jag självklart upp. En utedag tackar jag ju inte nej till.

Klockan visade 09.10 och termometern -19° när vi begav oss ut. Mot Bojnäs, Vännäs, för den vetgirige. 12-kilos ryggsäcken svingades lätt upp på ryggen och med stora kliv tog vi oss över plogkanten. Då var vi äntligen på väg i sköna morgonstund.

Färdledaren hade valt en liten ”äventyrsväg” till klippkanten, allt för den fina naturupplevelsens skull. Jodå, nog blev det naturupplevelse alltid. Snart närmade sig ett skogsområde som av gemene man skulle anses oframkomligt. Det var här jag kände att det är bäst att plocka fram Renata i mig, i rent överlevnadssyfte.

Efter en timmas skidande var vi framme vid stenbrottet och duglig klätteris. Ut ur ryggsäcken rasslade stegjärn, torr grillved, kilometervis med klätterrep, isyxor och annat bra-att-ha-jox. Eller bara ”jox” för den som tycker att det här inlägget börjar bli pretto.

Fyra timmar senare fick vi äntligen dagens första kopp te, i ljuset av en dalande februarisol. Armarna var mjuka, tårna ömma, smalbenet uppsvullet och kanske blodutgjutet – vad visste jag med lager-på-lager och utan möjlighet att kunna kolla frakturstatus. Värst var ändå svanskotan som fick sig en rejäl törn mot den hårda isen, när jag tappade greppet en si så där 6–7 meter upp längs bergskanten och slungades runt på rygg. ”Renata! Here I aaammm”, tänkte jag och log inombords.

Konstigt vad fort det går att åka hemåt ändå. På 40 minuter var vi tillbaka till utgångsläget. Nöjda, lagom trötta och med ömma kroppar lite här och där.

Ja, efter den semesterdagen (?!) så kan jag väl i alla fall få vara Västerbottens Renata Klumska? Nä… men säg Umeås då? Inte? Byn jag kommer ifrån är liten; Öden. Där är det Dagny Nord som är äventyrsdrotting, basta!

Och så ett litet temperaturtips till alla uterävar: Du vet med säkerhet att det är under -15° när du har en kopp varm choklad stående bredvid dig medan du sträcker dig mot grillglöden, och du kort därefter tar muggen för att dricka upp det sista men upptäcker att det har frusit till is.

Då är mitt tips: stanna inne. Renata says: Yeeaaa, we like it!

Hur hamnade jag HÄÄÄR?!

Mitt rätta element: perfekt gallrad tallskog. När skogsbruket är som bäst.

Lagom packning? Nej, åt helvete för mycket!

Det här är inget skämt. Jag var 3/4 väg upp. Sista knixen klarade jag inte. Skiiit!

Den som tittar noga ser att min Haglöfs finns där någonstans under massorna av… ja, vad är det för nåt egentligen!?!

LÄS GÄRNA uteguidens beskrivning av dagen. Här finns mycket annat matnyttigt också för den som är serri i sin utevistelse: Sorkpappa.

Blogg blägg bligg bloagg

Jag vill! Jag vill! Jag vill blogga men vad ska jag berätta? Att vi har varit på skidtur idag, det kan jag berätta. Blir ni impade? Jo, nu vet jag.

TV roar mig mycket. Helgerna är ju fullmatade just nu med På spåret, Mello och Mia & Klara OCH Nip/Tuck på söndagarna. Jisses vad mycket härlig TV det bjuds på. Notera vem som står för utbudet: Public service. Men i och för sig, nu kan jag släppa På spåret, för lustigkurrarna Filip & Fredrik åkte ju ut häromkvällen. Där for tjusningen med det programmet. Jag tror att Oldsberg är på min sida där; ser ni hur han diggar grabbarna?

Ang Mello så säger jag bara: Kung Petra Mede. Roligast i Sverige just nu! Mia & Klara däremot har inte lyckats den här säsongen. Nyhetens behag har lagt sig och de har skruvat till det FÖR mycket för att jag ska orka hänga kvar i rutan. Men än kan jag inte låta bli att titta. Slutligen: kultserien Nip/Tuck som tycks vara oupptäckt för de flesta än, är jag gärna trogen. Sean och Christian  drar fram med sina skalpeller och den ena relationen värre än den andra. Så nära såpa-kultur har jag väl aldrig varit!

Som att se sig själv på TV; i skuggan i skogen!

En dag för alla med hjärta

Sicken dag det blev då! I klaraste sol och med hjärtan på insidan av ögonlocken tog vi vårisen i besittning. Så mycket i besittning att det till och med blev ryggläge mot solen i nästan en timma. Å visst syns det en mösskant på pannan? Jodå, tittar man riktigt noga så.

Att vintersola är för övrigt den enda riktigt intressanta solningen, konstaterade jag idag igen. Inga mygg, inga getingar, ingen kvalmig sommarluft som bara gör en trött. Nej, här hålls sinnena i full skärpa genom klar och sval luft. Inbäddad i ull och täck kan solen få gassa länge innan myrorna börjar krypa i baken – inte bokstavligt då – det är just sånt man slipper i snön! Haha. Jaa, så var det med det.

Mera sol åt folket imorgon. För bruna vill vi va!

Mina älskade nyfunna skidor, av märket Ski Master Favorit från -60 nånting. Jag hävdar att far köpte de på auktion för en tjuga för åtta år sedan, men mor påstår att det är hennes turskidor som hon nötte på under 70-talet. Finns dock inget bildbevis i familjealbumet så jag tror att jag har rätt!

Mitt inbyggda (medfödda?) apelsinmotstånd börjar ge vika. Med egen livs levande skalare på köpet så kan jag tänka mig både en och två klyftor.

Ryggläge! Najs.

Till och med skorna åkte av en stund i solen. Nu har jag vant mig vid dem också, tyckte länge att de var för höga. Nu är vi kompisar och jag hoppas att de vill vara mig trogen ett bra tag till. Nu börjar de bli som bäst.

Alla utflykter har ett slut. Så även denna. Och tur är väl det, annars hade ni inte fått läsa något enda från Dagny Nord idag heller.

Livstecken!

Sedan sist: facebook, storm, eld, skog, möten, fest, nya köksluckor, skidor, läxa, makaroner, värmeljus, migrän, Blocket. Typ så. I bilder:

Prisad vare min frisör!

Tänk att hår kan vara så känslosamt. Jag som är korthårsmänniska har alltid drömt om det långa, fylliga svallet så klart. Rött. Vågigt. I en tjock svans. Mmm… Hur jag än bär mig åt kommer det dock sällan längre än till örsnibben. Suck.

Under julledigheten tittade jag mig i spegeln en gång för mycket och såg att nu var det fara å färde. Total avsaknad av frisyr. Med raska steg gick jag ner till min favvofrissa, hon som räddar mig när andra går bet, men hon hade så klart fullt. Tiden sattes långt fram i tiden. Så långt bort, som till idag!

Dagarna mellan tidsbokningen och klippningen idag var exakt elva till antalet. Under den tiden led jag ytterligare fem dagar av den totala katastrofen innan jag frankt tog saxen och klippte mig själv. Lite här och lite där, fram med öronen och så lite i nacken. Luggen lämnade jag orörd.

När jag äntligen fick sjunka ner i frisörstolen idag så konstaterade räddningsledaren Maud att jag ”visst varit framme med saxen igen”. Förstår inte att det framgår så tydligt. Hennes förståelse är stor och likaså hennes hjärta. Hon verkar tycka att det är ganska roligt att agera insatsstyrka.

Jag tror att det blir med frissan som med tandläkaren jag gick hos i många år. När han slutade pga pension så slutade jag att gå till tandläkaren också. Jag tänker så här: Inget ont som inte har något gott med sig. När Maud går i pension kanske jag äntligen lyckas spara ut mitt hår?! Synd då att hon är två år äldre än mig själv bara. Matte har aldrig varit något favoritämne, men långhårig vid 63 (?!) känns väl så där.

Nåja, lite olika frisyrer under året som har gått:

Här bannar jag mig själv senast jag var framme med saxen. Det blev FÖR kort.

Med mössa på kan man ju dölja vilken taskig frisyr som helst…

Aj, aj, här ser jag att hemmasaxen har varit framme igen. Nacken avslöjar tjuvtagen.

Inte ens i Paris lyckas jag hitta den chica looken… Suck.

Vem är det som styr den här kroppen egentligen?!

Var laddad för årets första jobbdag idag. Men igår kväll vid 23-tiden ville kroppen något annat. Efter att ha sett väderprognosen för de kommande dagarna skrek den: Ut! Ut! Som den lyhörda individ jag är mailade jag chefen och meddelade att jag tar en dag extra semester. Nu när jag ändå är igång och van att vara ledig liksom.

Och nu när jag sitter här i soffan snart ett dygn senare, är jag så tacksam att jag hade förstånd att inte tänka med förnuftet som hade hållit mig inomhus idag. En dag som denna! Ja men se själv! Vad skulle du ha valt?

Tegsnäsarna på, genom nysnö, -12° och vindstilla.

Älgarna ska ha sitt– saltsten, och jägarna sitt – älgen. På lagom avstånd från saltstenen sitter jägaren på lur på passet. PANG!

Reven var her först…

Långa januariskuggor

Kittet för en dag i skogen om vintern: skidor, stavar och ryggsäck (full med mumselimums så klart!)

Basecamp någonstans utanför i skogarna utanför Vännäs.

Livsnödvändigt stuff för Dagny på turen. Och hemma. Och på jobbet. Och everywhere.

Solen går ner tidigt i januari. Innan vi hade rastat klart var solen försvunnen bakom trädtopparna och månen lyste allt klarare.

Nästan fast för industrispionage!

Att röja stora företagshemligheter och utgöra en säkerhetsrisk för det globala samhället är ju vardagsmat i vilken TV-deckare som helst. Igår blev det nästan verklighet.

En god vän skulle leverera middagsmat till sin respektive innanför den stora industrins grindar. Den första passagen gick bra. Med välvilligt inställd grindvakt så kan man få tillåtelse att passera på kvällstid ibland, till och med utan mutor.

På plats i det stora komplexet fick vi kort guidad tur, titta på lagerutrymmena och få siffror på hur sjukt mycket som produceras och levereras ut i världen. Allt imponerade stort!

Hemväg ut igen blev det helt oväntat stickprovskontroll. Vi blev stoppade av Securitas som bad oss kliva ur bilen, uppge namn och ärende. Allt antecknades noga. Bilen genomsöktes av vaktbefälet och hon tittade misstänksamt på oss hela tiden. Vi röjde inga miner. När hon inte hittat något av värde släppte hon oss igen.

Sedan åkte vi hem och såg Thelma och Louise. Där fick vi några värdefulla tips som kan komma väl till pass om man hamnar i en pressad situation fler gånger…

Hemligt gods från en globalt viktig industri. Resten är hemligt.